onsdag 29 juni 2016

I provrummets vidriga ljus finns ingen sanning att få

Hej. Månaden juni börjar närma sig sitt slut och jag tänker på kroppsnojor. Läser Roxane Gay's Bad Feminist hon i en essä skriver om hur den fysiska kroppen skapar helvetesproblem på så vis att vi mäter oss med ideal och bedömer, fördömer.

"Det är fullständigt logiskt att många av oss är fixerade vid våra kroppar. Det finns inget som är så omöjligt att fly ifrån. Våra kroppar förflyttar oss genom livet. [...] Jag tänker ständigt på min kropp - hur den ser ut, hur den känns, hur jag kan göra den mindre, vad jag borde stoppa i den, vad jag faktiskt stoppar i den, vad den har blivit utsatt för, vad jag utsätter den för, vad jag låter andra utsätta den för." RG

Vi har läst det förr, men kan gott läsa det igen. Det Roxande skriver ovan är liksom inte något totalt jävla nytt men det är alltid en comfort i att läsa om att andra känner likadant. Du är ingen alien.  Och vi vet ju att varenda jävel har grejer de går runt och tänker på, nojar över.

"De flesta av mina vänner är lika besatta trots att de är smala - de hatar sig själva eller vissa delar av sig själva: sina armar, sina lår, sina hakor, sina anklar" RG

Även om det ibland dyker upp karaktärer som Jessie i The Neon Demon som uppfattas av sig själv och andra som perfektionen av modeindustrins ideal att hennes självkänsla överstiger normalvärdet, (men detta blir hon ju uppäten för (ej bra film, se trailern istället)) så är det sällan dessa karaktärer är verkliga människor, de flesta av oss l i d e r ibland över hur våra kroppar ser ut. Om jag tänker på det bara såhär: det är en fruktansvärd mängd ångestrelaterad oro och stress som läggs på skönhetsfixering. Alla gånger en fördömt sig själv för att inte ha "kommit igång" med träning, käkat fel eller all möjlig sorts skit som kan orsaka känslan av att du är en lat varelse med dålig karaktär. Det kan inte bara få fortsätta.

Och inför denna sommarsäsong var det i ett jävla provrum på HM som "sanningen" smashade in i mig med obarmhärtig styrka. Kanske är det någonting med ljuset i dessa provrum, men jag har alltid hatat hur mina lår/rumpa/baksida armar ser ut i de speglarna. Av med det trygga och på med, i detta fall ett par för små shorts, och du bara SER dig själv hur du ser ut _PÅ RIKTIGT_. I det här fallet var det att jag såg ut som en blekfet krater-apelsin framförallt baksida lår upp mot rumpan och sen: blodådrorna som flodsystem över hela jävla benen. AJ I SJÄLEN. Så kändes det. Vad är det här!!??? Kändes det. Hur kan jag se ut såhär??? Kändes det. Hur kan jag tillåtas se ut så här när andra inte gör det??? kändes det också. Hur ska detta sluta när jag blir äldre??? kom också upp Av med skiten och på med det trygga som nu helt plötsligt känns som en sköld mot resten av världen. Att jag inte är _på riktigt_ för jag behöver någonting som täcker denna motbjudande del av min uppenbarelse. Sinnet kändes liksom rubbat. Som att jag hade upptäckt livets stora gåta (eller frågan till svaret 42) men fanns kvar bland de lyckligt ovetandes arena. Väl hemma igen var det svårt att inte tänka på annat än den nya Uppenbarelsen (som jag haft kanske 1543564365436 ggr tidigare). Vad kan jag göra åt detta??? Lätt hänt att en börjar googla loss på sätt att bli av med celluliter och småfantisera om hur jag kanske kommer bli "normal" inom nån snar framtid. Senare på kvällen vågar jag mig fram till en spegel och betraktar mig själv med samma avstånd som jag kan tänka mig att en person har som ska analysera en sönderkvaddad bil typ "går någonting att rädda" - och jag känner det att: det var väl inte så farligt kanske ändå det här? I detta ljus ser jag ju faktiskt till och med normal ut? En liten lättnadens suck inuti men samtidigt har Upplevelsen från provrummet satt enorma spår med sin iskalla _ärlighet_.

Dagarna går av att försöka övertala mig själv om acceptans. Försöker skita i allt genom att köpa ett par korta adidasshorts och säger till mig själv att dessa ska du ha och det är bra för dig. KBT visa upp det du skäms över så gräsligt. Kanske någon annan stackare vågar visa upp sina skavanker om de ser att det finns dom som har korta adidasshorts trots blekfeta cellulitlår och synliga blodådror. Det funkar halvbra. För fördömandet är igång-kickat och står och brummar på, ändock lågintensivt. Jag har gjort mig själv till en olycklig outsider i skönhetssammanhang och väl där är det svårt att tänka på hur livet en gång inte var fyllt av kroppsnoja när solen kom fram.

Jag ska prata med mina vänner. Det är alltid skönt att veta att en inte är ensam. Men vad är nästa steg? Den klokare delen av mig säger att det handlar om att du bara måste ge dig själv ännu mer kärlek. Alltså det ska verkligen svämma över med kärlek. Inte acceptans eller något sånt jävla bullshit. "Jag accepterar mig själv" - jaha, tack för ingenting. Nej, det ska vara skön äkta kärlek med 0 krav på något. Sen finns såklart den där andra delen av mig som liksom smygkollar google efter tips på att bli len å snygg, drömmer/avskyr. Checkar upp prislistor på laserbehandling och ger mig ångest för att jag tänkte på en kanelbulle. Fan vad jag önskar ett världsomfattande paradigm-skifte i detta och ge människor fucking inre frid gällande hur de känner inför sig själva. Och det kan gärna få dra igång xakt precis nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar