måndag 13 mars 2017

Minikaos fast också inte



Ett sådant hellugn när väl du har en nöjd bebis i din famn. Och all tid av en frustrerad bebis och det stora alltet omkring er. Hej. Herregud vilket liv det här är. Det är så stort och ljuvligt litet, samtidigt som jag vissa timmar inte vet upp/ner. Solen gassar och vi borde vara ute med vagnen. Men lille L har inte haft en lugn stund sedan kl 07, fram tills nu. Hon sover i famnen och jag vågar inte röra mig en cm. Behöver lunch. Att vara hemma känns stort nog ibland, men det behövs annat. Intryck. Människor. Så lätt att bubbla in sig i bae-världen. Sängen går från obäddad till en Dackefejdens slagplats med madrass på hälften av sängen, men det är okej. Det kommer vara såhär nu.

5 veckor och 3 dagar. Det känns som ingenting och en evighet.

Hur kan någonting kännas så oerhört självklart samtidigt som jag kan titta på henne och bara slås så totalt av en euforisk känsla "är det verkligen hon som är mitt barn!!??"

Fick mjölkstockning i helgen och jäklar var det var pissigt. Feber och frossa - ont på ena sidan om bröstet. Hjälplösheten. Hur ta hand om ett barn när du mår skit själv? Hade lite småpanik och oro kring hur jag skulle göra för att få bort den: Åt Iprensa (hjälper snabbare än andra ibuprofen), värme vetekudden och hade för brösten när jag inte ammade. Masserade milt upp mot bröstvårtan när hon ammade på det stället det gjorde ont (tycker detta hjälpte mycket). Och lät V ta hand om allt annat och försökte sova så mycket det gick. Tur att det var helg så fick V och L klara sig. Fast så kan det ju aldrig riktigt vara då jag ammar heltid. Heltidsamning. Älskade mödrar var ni har kämpat. Det är så vackert och nära, men ansvaret du bär..... V kan liksom sticka till jobbet 8h+. Jag och L är i symbios. Några gånger har jag gått iväg och handlat lite mat själv. Men det slutar ofta med att jag halvjoggar tillbaka när jag är klar. Det Dåliga Samvetet.

Nu vaknar hon igen. Ska få ut oss!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar