onsdag 7 juni 2017

Post-preggershår och hur naturlig beauty är läskigt



Ett seriöst gäng i köksmiljö en regnig morgon. Och mitt svall ser svalligt ut, fortfarande. Tappar sådana xtrema mängder hår post-gravid att det inte är klokt? Har läst om det här och tänkte att jag skulle skonas men icke. Äsch vafan; anledningen sägs vara att du som gravid inte tappar hår alls så sen tappar du allt det du skulle tappa under det gångna året, typ. Hur jävla nyttiga mineraler/vitaminer jag än proppar i mig så är vissa saker bara som dom är. Kan även vara att min bebis äter upp det.

Sen har vi det här med Den Totala Övergången till ekologiskt/naturlig hudvård jag är mitt uppe i. Och här skulle vilja stanna upp ett slag och överlägga lite! För det är så oerhört att de faktiskt kan kännas bättre att vara sminkad ekologiskt. Som om vi tar den här bilden ovan. Jag bara känner att allt smink jag bär är så jävla _*bra*_, så förutom all vanlig konsumtionshets kring hur du behöver grejer har ekologisk/naturlig skönhet någonting annat med sig - att du liksom känner dig bra in i "själen/kroppen". Du gör så rätt. Du är ett med naturen och moder jord bara kysser ner hela dig med sin fuktgivande härlighet. Nej men asså på riktigt. Jag har blivit den värsta sortens konsumtionshetsare sedan jag valde att gå över till den här typen av produkter. Förr var smink liksom smink. Men nu finns det liksom eyeliners från 100% pure vars pigment består av bär och svart té. Och foundations som är fulla av antioxidanter och allt är så jäkla good for you. Och mitt i allt det här står en och ba: jag vill inte vilja ha allt detta för jag vet att dom försöker sälja på mig grejer men ändå sitter jag och längtar, ja trånar efter att få köpa köpa köpa. Och nej jag mår inte bra av det. Och tid tar det. Det fyller mitt huvud till max. Förutom bebis då.

Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till allt det här. Balansen. Vad behövs, egentligen. Att typ ge sig själv lite utrymme att fundera över vad som händer när ditt no1 intresse är totalt förankrat i att du måste spendera pengar. Shoppa. Det är en så ohyggligt beroendeframkallande syssla. Och jag tror, varje gång, att jag ska känna mig nöjd efteråt. "Bara det här så har jag allt jag behöver". Men så blir jag aldrig nöjd? För det finns alltid någonting mer, annat, bättre som kan göra dig mer, annan, bättre.

Och jag vet inte om det bara är jag men vad är det med att aldrig riktigt känna sig nöjd utan ständigt eftersträva förbättring? Varför kan det inte bara få vara lite halvbra ifred? Pratat med singel-vänner som tycker sig känna av samma stämning i datingvärlden. Såklart är tinder bästa exemplet. Alla väntar alltid på att något lite bättre ska komma runt hörnet.

Så vad gör jag? Jag upplever att sökandet/trånandet/köpandet av grejer tar för mycket av min tid. Jag känner mig så naiv och går på all bra marknadsföring och känner mig liksom pure av att köpa sånt som säger sig vara pure. Total jävla varufetischism. Nej jag tänker att det är med detta beroende som med alla beroenden: det gäller att totalt snappa av. Köpstopp + kollaupprodukter-stopp i en vecka. Minst! Japp, nu kör jag. Inga undantag utom typ mat såklart. Hej och tack. Utvärdering följer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar