fredag 15 september 2017

Om att inte köpa...



Jag har de senaste dagarna drabbats av insikten om hur allt handlar om att konsumera sönder sig. Vetskapen om att vi lever i osund vrålkapitalism skapar liksom inget skydd för att inte följa med i vågorna. Svalla med, vara det där skummet som blir av kraftiga vågskvalp mot sten. Och i vår tid där vi ändå kanske måste försöka våga se att hudvårdsfeminismen även är med och bidrar till att folk mår rätt kasst, varufetischism och en hel del annat som kanske inte är asbra för oss? "Den här krämen är så himla go så låt dig själv få njuta lite". Skönhetsindustrin blir något som stöttar kvinnors rättighet att få känna sig så snygga som de egentligen är. Legitimerande av jättejättejättedyra smärtsamma skönhetsbehandlingar. Och all kritik som ens vidrör ämnet möts av gediget motstånd i samma anda som en möter kritik från ett patriarkalt skithuvud.

Läste en artikel i Nöjesguiden där ämnet skulle diskuteras. Men det liksom blev aldrig något dyk? Det skrevs mest om individens rättighet att få göra fillers. Det enda som kändes helrätt var att skriva om Icke-CIS-personers relation till skönhetsbehandlingar som i en del i att "få gå som en CIS-person". Det låter skönt. Att göra för att få slippa. Men det finns så mycket mer där som borde ses ur olika ljus.

 Jag kommer ofta på mig själv med att känna en inre oro som jag tänker att jag kan stilla med att köpa något. Och det gör mig inte gott.

Jag har varit inne på det tidigare då jag tog ett köpstopp just för att verkligen försöka freda mig de här krafterna som har ett stadigt grepp om mig. Och där bakom ligger önskan om att förbättra. Att hitta det mest optimala.

Sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom i början av 2015 har det varit en önskan inom mig. Att hitta tryggheten och lugnet som gör att den knutna näven i bröstet skulle slappna av lite. Jag vet inte om jag någonsin har riktigt lyckas. Jag är nog nära det när jag kramar om min bebis och borrar ner min näsa i hennes mjuka dun till frisyr. En sekund i trygghetsläget. Men aldrig tillräckligt länge för att jag skulle kunna tröttna på det. Oftast är jag i upptäckar-/prestationsläget, ett ständigt sökande efter lugnet "om jag bara fixar detta kommer jag bli lugn" utan att aldrig riktigt nå dit. Men utan att fullkomligt känna trygghet och lugn leder det ständiga upptäckandet till stress, frustration och trötthet. Jag behöver gränser.

För problemet är att när du väl sitter där med ett gediget hudvårdsintresse, då vill du ju kanske inte köra på med din rutin dag ut och dag in. Du vill upptäcka, testa nytt. Och det är möjligt att testa i oändligheten om du är en beautybloggare som får gratis prover och eller pröjs. Och tanken hos många av dom är ju fin att de testar grejer åt oss så vi som sedan köper skiten inte köper något som är kasst. Men det finns ju så himla mycket där ute. Så mycket som är bra. Så många löften. Så många doftupplevelser och möjligheter. Och de är där de har mig. Jag går igång på möjligheterna. Men någonstans är det som att det måste finnas någonting som balanserar mot -det som kan köpas-. Och det är här Tove och Tuulikki i skärgårdsmiljö kommer in i bilden. De symboliserar något slags enkelhet. Det är dom, människor, rätt så rejält isolerade på en ö. Mitt i naturen. Tänker att livet där går ganska lugnt till. Umgås, äter, läser en bok. Känslan av trygghet och lugn. Trygghet och lugn.

Så det är mitt i denna oas vi stannar nu. Uppmärksamma sådant som får oss att känna lugn, trygghet och värme. Söka oss till dessa stunder och bara vara där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar